Mascarasmulorna under dina nedre ögonfransrader när du gnuggade gruset ur grynen & maybellinesvärtan som rann nerför dina transparentpudrade, porcelainskira kinder. Tiohålskängorna som bellade hela barnbidraget & som skulle ta dig härifrån, till volymfixerade, piercade, skinnpajsfräna, expressivt rizzlade nollåttastan, till stilgalenskaparna, tuppkamspojkarna, svingpjattarna, de dina. Dina limegröna, lacknariga naglar som du bet ner i okomfortabla situationer. Dampflabbet som jag menade inte riktigt gick ihop med din alternativt mörkmejkade appearance. Biologiboken med läppstiftsavtrycket i wienermelangebrunt & blandbandet med thåströmsdängor som du glömde i min freestyle.  Spontankjamarna. Rullcigarettröken i ditt spartanska tösrum när du saccosäcksslappade med en nött vill ha-bok om hundraser i knäet. Ditt jävla okonstlade sätt. Hur hela du var som en känslomässig läckage. Att du inte kunde zippa igen, whateverrycka på axlarna, blasébluffa.

Jag framkallade aldrig några dassiga moments av dig på ONOFF men jag har bilden av

dig i rökrutan, nitbrallisen i skotskrutiga brallor som frågar om jag kan bjussa på ett slumpenbloss, punkufot i pottfrilla som jag ser min chans att rymma i.

När jag Blir Med Kompis.

När Sammy spottar på dig & jag tittar åt ett annat håll, på ett A+E = Sant som någon ristat in på väggen med en skåpnyckel.

När du sjunker ihop i simularskinnrocken, hjärntvättskrymper, blir tummelisaliten i Berra & Baloos strävan att knäcka dig; få dig att fetfatta att du är obruklig, cp-skadat gods, nåt som måste kasseras. När vi bättre än så slasktrattssmuttar sammanbitet.

När vi bättre än så bjussar på en urincocktail & du ovetandesläppjar i dig vårt partytrick.

När du står i köket & fylleförkrossad pressar en kockkniv mot ditt bröst. När jag går förbi. Sprättar upp en ny bärs. Slår på Mtv.

När du brister utanför ungdomsgården, blir liquid, ett totalt mentalt breakdown, trettionio kilos förtvivlan i nätstrumpbyxor & blazer. När jag står i en sprödblond, hellyhansentjock klunga av kickers & instämmer – fan, vad, äcklig, du, är.

När jag hyssjar åt mitt soffsällskap för att du inte ska höra att jag är hemma. Bakomryggenhöhö:ar åt din ångest. Lämnar dig på skolgården & armkrokar iväg med någon annan, någon imagebättre. När jag köper en Marabou Schweizernöt  på Konsum & säger att den här får du,

när du slutar luras. Det är ju inte ett dugg jävla kul, det här kritiska tillståndet du ligger i. Enough alltså, nu reser du dig upp så tar vi en Blend vid entrén, Jag bjuder.

Den kom väldigt olägligt, din död. Ett sommarbrejk -02 vill man inte sistaminutensqueeza in en sorgprocesstrip i, då vill man mest vara högsolssvettig & lättsinnig. Grovhångla med hockeypuckon utanför Sibylla, hotdogteasas, mosa manshjärtan. Smälta som spunnet socker i någon brylcreemsmissbrukande kebabhaksprins ögon, bättra på brännan med olivolja, baxa sexpack på Hemköp, snowstormskråla i baksätet på nån trimmad, blöjstylad gammal Bettan. Den kom som en oinbjuden partypooper, en bråkstaksbiffig vandalismmaskin som stegrade in i mitt liv med ett järnrör över axeln. Frågade inte hur läget var, om den störde mitt i marinellaruset, kanske skulle ta & komma tillbaka någon annan gång, när det passar.  Den gick rakt på sak – dig.

Tog ifrån dig chansen att återvända till den här kråkvinkeln som en succé & superiorsmila när Berra moppar bort stripsen under ditt bord. Att stå on top of the world och se ner på oss som aldrig tog oss högre än till åhlénstakets hångelhörna, som succesivt slutade få svindel efter skolavslutningen i nian. Utkristallisera dig som någon alla vill ha runt halsen i en återseendekram. Det är väll så det ska sluta?

Att underdoggen biter tillbaka. Sjunger ”Thanks for making me a fighter”. Blir krönt till prom-queen, får sin första riktiga kyss tv-sänd. Glider in i stan i limousin, ser fansmyllret, autografblocken, hör arenajublet.

Du var inte färdig. Det var inte rätt att observationsklasskillarna snusloskade över ditt minne & fnyste att det som hände var väll lika bra. Det var ingenting som var rätt

med att du aldrig fick din upprättelse.

Att du inte hann radera mig som ”Själsfrände” på din Lunar. Blåsa cigarettrök i mitt ansikte & säga att det räcker nu, att du inte vill beblanda dig med stillösa svin.

Ett Status epilepticus . Ett sådant fullkomligt antiklimax, en sådan totalt meningslös död.

” Vilken go & rar liten mor du har!” sa inte Mediha med de plisserade kjolarna & Miss Polania-smajlet när jag förklarade att det förstås är mamma som fyller min frys med findusrätter & stuffar in modernkorn i skafferiet under dessa rådande fultider. Mediha kallade henne för sjukdomsskyddsling. My partner in crime. Att hon rullar ut röda mattan för mitt ohygglighetstänk när hon fixar mina matmåsten. Det är inte ofta jag har varit lika terrified som när skrynklaren knep ihop läpparna till ett smalt, kritiskt streck & fortsättningföljde med ett ” Jag skulle vilja boka in en tid med din mamma & diskutera det här..beteendet.”

Det var som om hela mitt liv passerade revy. Som om döden bar espressobruntnästansvart läppstift & extraknäckade på hälsocentral, som om jag var en frittfallande överlevnadsekvilibrist. Jag har nog aldrig pressat in lika mycket pondus i ett Nej förut.

Tänkt) Om jag nån gång blir frisk & fresh så ryker rutinerna & ritualerna: frökusefrukosten & mannagrynsmellanmålet & naptimmen & en gång om dagen- sjået & tre-téet & noblessetriumfen & middagsmatinén & fejskontrollerna & måndagsinköpen av lättuggad snällmat & idol-fredag & att faktiskt sitta hela jävla förmiddan & vänta på den där reklamdunsen av Ö&B-kampanjer & Ellos-rabatter bara för att det ska hända..nåt. Jag, hatar, att, vara, lika, jävla, inrutad, som, ett, luffarschackskryss.

Jag hatar att mitt liv inte är särskilt mycket mer än några skopor mörkrost, portionsprillor & pat-litt, att det är strukturerat efter att vara så översminkat som möjligt. Liksom tip toe-tassande tillbakadraget. Ogästvänligt som i <är inte här, vänligen försök inte igen.> Och dom säger att Samma Skit på fasta tider är Framtiden?

[ Källa: Schybs]

Och Lurifaxfluxen fläkade ut sitt självmord inför en massa flashbackfluktare, flashade his final moment på en FPT-server & gav forumfalangen access till det allra heligaste. Prissen drog sig inte undan för att dö ifred, han drog på webbkameran & streamade det i en tisha med trycket ”Just do it” som om han associerade döden med en casual friday på firman mer än en homecoming & reunion. Som om det vore ett döfätt ROFL & så jävla imba att leva & levla vidare live med hjälp av en nätverkskabelsnara. Det kanske det är också, ballt alltså. [ & alla nonbelievers som trodde han skulle n00ba ur, vad säger man? Pwned! Crowd Control!]

Nu kan vem som helst världen över klicka sig in i Marcus Jannes vardagsrum. Se 21-årigen bli strypflajmigt röd, vrida sig i dödsparoxysmer, bli en av dom som man inte nådde fram till i tid. Få suicidspiration, satisfaction. Bli spysugen, URLigt sparkad i magen. Det är väll det vi vill eller hur, att bli illa berörda? Känna något 4-real. Är det inte så att dödsannonser & andra korta tidningsnotiser är som nudelporr; jävligt lamt? Att vi vill komma in, vara med, bli lika touched som om offret faktiskt greppade tag om vår arm? Och är det inte rätt fawesome?

Att man kan bli famös för sin död?  Bli ett namn. En googlad, omdiskuterad cybercelebrity. Begåvning, skrevbilder i M Magazine eller att, som John Rhon, bli ihjälslagen av smånazzar är inte längre necessary för att man ska bli större än en av dödsannonserna längst bak i tidningen. Man behöver inte skriva som Franz Kafka eller måla som Van Gogh för att plötsligt bli upptäckt. Sedd. Det enda som krävs är lite guts & en annorlunda twist.

Som den fiktiva förebilden Tristan Rêveur som sa att an elegant suicide is the ultimate work of art, brände alla sina målningar & hoppade från Brooklynbron på sin tjugoettårsdag.

Att Sveriges sötaste Sanna Redsäter hoppade från Älvsborgsbron i söndags har fått mig att totalt tappa greppet, & tyvärr inte om samma kabel hon hängde i under bron. Jag är den som borde släppa taget, inte någon som redan har himlen under sina mexxstövlar. Om vackra människor också faller så borde ju i alla fall jag falla betydligt djupare, måhända från Uddevallabron . Lösa upp alla doubts med diazepam & hoppa vidare som om att det inte vore nån biggie, bara ett slutgiltigt smash mot vattenytan. Brutna ben. Invärtesturmoil. Spetsade organ. Sådana där whateverryckningar på axlarna, alltså. Den bigboobade BB-bäjben & eskortbönan hade inte bara flis till finare löshårskvalitet, hon vågade också gå flera steg längre än mig. Ta trängtan att blada bort till wuthering heights. Vad tänkte hon på, Sannasnäckan? På före, efter, mittemellan, eller ingenting? Vilket innan var det hon ville komma undan ifrån? Vilket efteråt trodde hon på? Hur jävla ont måste livet göra för att man ska kunna ta smällen att droppa ner mot asfalten? Rippas apart. Rinna ut.

Och övervägde hon inte rullstolsrisken & vårdpaketsvådan när hon tittade ner?

Det är vad jag gör, överväger & övergår till att överäta. Otursnojjar, torkar bort nervositetsekret från pannan, konsekvenstänker om. Hoppar över. Skjuter upp. Hänger mig fast vid ett bättre imorgon & hatar mig själv för att det enda jag har runt halsen är slappt palestinaknutna sjalar, för att jag inte är snarmodig Micke Dubois, inte skär mig loss som Harry Martinson eller tar mig vatten över huvudet som Virginia Woolf, för att jag är ett fegt & fugly fuck som tar cykeln istället för tåget. Som inte ens behöver hänga mig för att se ut som en blek & svullen nolifer. Därför känner jag ett need att be så hemskt mycket om ursäkt för att jag fortfarande står kvar vid räcket & tvekar, för att det ljus jag ser inte behöver vetenskapsförklaras som syrebrist utan kommer ifrån mobildisplayen när jag ger upp tanken på en störtskön kväll & ringer efter en drolla.

Sanna Redsäter släppte taget om allt, jag vänder om till precis ingenting. Är det inte väldigt orättvist? Alla dessa sprattelvattenvaskande stjärnfall & folkkära förluster? Johanna Sällström var succén next door som klart & kvällsexpresstydligt visade att hennes wallanderframgångar inte lett henne till happy street, Emil Forselius ville inte vara sämre utan tog livet av sig, han också. Modellen Ruslana Korshunova var på väg mot toppen av sin karriär när hon hoppade från fönstret i sin manhattansvit på nionde våningen. Prinsessan Diana kastade sig utför några trappor när hon var gravid med sin son William & hoppades på att det skulle knäcka henne. Owen Wilson var en pillergroggy & blodig röra när han år tvåtusensju fördes till St. John's hospital i Los Angeles efter sitt tredje självmordsförsök. Sveriges hårdaste boxare Mikael Ljungberg dog inte i ringen utan avslutade sitt liv på Mölndals sjukhus.

När jag trycker in en jaktgevärspipa i munnen så behöver i alla fall ingen grunna särskilt länge på vad som triggade mig. Inga frågetecken kommer läggas på min grav & min död kommer inte bli blown out of proportions. Den kommer fastställas som ett nödvändigt ont, städas bort, bli sifferstatistik & som bäst några spontana ”Ja, det fattade man ju redan då” på klassåterträffen.

Läget är horisonalt huvudet monolittungt lemmarna som mashed potato sömnen insättningsrubbad & jag ser ut som en thrillernight med mörka ringar under ögonen som perfectmatchar min hålögdhet & styvstabbens urtvättsgråa slipknot-tisha jag tillbringar missmodiga mondays i. Mobben vibrerar i min hand & det känns som elchocker ångeststötar bränt flesh som om han försöker defibrillera mig tillbaka & jag krackelerar som ett skikt cellulosalack, det här är landet jävligtlångtborta & jag är ett stoppljus som aldrig slår om, vattnar mina maskrosor finkelspetsat gräver ner minor vid min grind relaxar i hammocken med ett jaktgevär under nattlinnet. Mitt epidermisskinn är klibbigt av stressvett gömmer ansiktet i salivfuktig kattpäls brouillerar med min självbevarelsedrift & försöker förbereda mig för förnedringen i att gå ut,

jag är Kajsa Kling & det här är ett störtlopp ett everlasting utför som att ligga i backen med bruten ryggrad & försöka resa sig upp:

hjärtat tyson-slår under hoodien allting under huden är i anarki smyger inkognito längst radhuslängorna som oversizat chill & martyrgråter bakom mina billiga brillor, bensodiazepinvärjar mig inte längre mot gloögdhet känner mig som bespottad underklass ett misery-taggat förortssmuts som född ur mexitegel

& längre än till macken tar jag mig aldrig.

Vid Statoil tar världen slut.

Jag har rätt lätt för att bli hopelessly head over heals-förälskad i storhet, vackra mysteriums uppgång & fall som får alla att förbryllat fråga sig how something like this could happend & hobbyjobba på att knäcka gåtan. Som en obduktion. Öh, öppna dig Sesam! Nothing is private. Och om Edie Sedgwicks liv tänder mig så är det hennes död som håller mig kvar & får mig att ligga bredvid & lyriskt stirra på det öde som stupat i säng med minkpälsen & makeupen på. Även om man inte ska romantisera undergång så blir pretty faces givetvis ännu mer tilltalande med skuggor under ögonen & stickmärken så fullkomliga under designärmar, hur kan man undgå att totalt kära ner sig i poor little rich girls som inte bemästrar sinnesfrid lika bra som trender, i fabulösa vougenymfar som trollbinder sin omgivning men inte vet vilka utsträckta händer dom ska ta emot hjälp ifrån? Andy Warhols upptäckt hade inte bara looken & speedsparklet, hon är allt man kan begära av en fallande stjärna med sin långa hospitalhistoria, förmågan att ha både sprudlande joy & sorg så nära till hans & den skörhet hon bär upp på taniga ben–

och den som skakar på huvudet & säger att smärta inte kan vara något vackert har antagligen inte sett Sienna Millers nedbrutna Miss Sedqwick på the Gingerman Restaurant när hon i paljetter & upplösningtårar slänger sig över Andy & skriker ” You fucked me up, you and your factory….you fucked me up and you know it!”. Jag antar att det är lite som känslomässig porr för de röstlösa & det var efter den scenen i `The Factory Girl´ som jag flämtande & blossande kunde bekräfta att jag åter igen crushat för någon jag önskar att jag kunde spegla mig i ännu mer.

[ Sienna Miller som Edie]